En text jag skrev för nån månad sen. Åh vad det fortfarande stämmer

Förlåt för att jag aldrig kommer kunna vara den du tror att jag är.
Dina ord är som plåster på såren, men dom hjälper mig inte enda fram. Jag önskar jag kunde leva upp till din beskrivning på hur du anser att jag är. Jag älskar att ha dig i närheten samtidigt som jag letar efter utrymme när du är här.

Jag vill vara så mycket mindre komplicerad. Jag vill kunna veta vad jag vill och sedan hålla fast vid det. Vänta inte på mig, snälla. Ta inte förgivet att du kan springa före och vänta på mig längre fram, jag kan vika av efter vägen. Det spelar ingen roll hur felfri saker och ting är, jag kommer alltid sträva efter mer. Utan att jag själv märkt det så är det sådan jag är. Du har allt, jag vet det. Men det finns alltid nånting annat,
lite längre upp, som jag hellre vill nå. Ibland blir jag så desperat att jag utnyttjar dig för att komma just lite längre upp. Du ser det inte så, jag vet. Men det känns så, och det är precis så det är.

Jag vill kunna känna att jag funnit mig själv. Att jag har hjärtat på rätt plats och huvudet på skaft. Ta inte ifrån mig min tid när jag inte hittat mig själv. Jag har absolut ingen aning om hur lång tid det kommer ta innan jag hittar min plats på jorden, men när jag hittat den, då kanske jag är den du tror jag är.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0