Fyfan, jag orkar inte med dig. Hur långt ska du gå? Ska du inte börja slå mig när du ändå är igång? Eller nöjer du dig med att bara jävlas med mig? Få mig att må dåligt, och känna mig värdelös. Du hoppas på att jag ska vara tyst om de va? Att jag ska hålla allt inom mig, som jag brukar, som jag alltid gör. För jag är ju inte den som pratar om saker, jag går runt och håller de inom mig, hoppas på att det är nån som ska se, hoppas på att det är nån som ska fråga. Jag vill inte få det att se ut som att "det är så synd om mig". Det är just därför jag aldrig berättar. Det skulle betyda så otroligt mycket, om det bara var någon som orkade lyssna, om det bara var någon som förstod..

Varför finns ni aldrig där när jag behöver er?