Hur kan man ge upp allt, sitt liv, för att nånting har gått snett? Om ni har bråkat med en kompis, gjort slut med en pojkvän, tjaffsat med föräldrar osv, då har jorden gått under, eller vad? Visst, det är jävligt jobbigt att bråka, och det är klart att man blir nere om det tar slut med pojkvännen, och alla tjaffsar med föräldrarna nån gång. Men måste ni gräva ner er och säga att livet suger? Vafan, det finns inte bara en kille i hela världen, de finns fler, tro mig. Och det går alltid över när du bråkar med din kompis, och föräldrarna har förlåtit dig precis efter du har smällt igen dörren till ditt rum. Det finns så mycket mer att leva för. Världen går inte under bara för att det kommer smällar du måste ta.

Puh, nu har jag sagt mitt. Jo förresten, Hej!
Klockan är halv tre och jag sitter på min datastol ny badad. Jag skubbade tillochmed kroppen idag, med en sån där vante som river upp hela skinnet typ. Svider som fan. Meeeen huden blir len efteråt, så det är värt de. Mina kusiner kommer hit vilken sekund som helst, så jag borde nog klä på mig. Sedan ska jag plugga biologi också, har världens fetaste prov i de på tisdag, plus att jag måste skriva klart min svenska uppsats..
Jomen aa, vi hörs!

aj miss jo