Jag hatar att ha den där oro känslan. Den där känlsan som äter upp en inifrån, och som sakta med säkert bryter ner en totalt. Jag hatar att vakna med den känlsan, och sedan ha den enda tills jag somnar igen. Jag hatar att saker och ting inte är som de brukade. Mellan mig och alla andra. Kanske är allt mitt fel, kanske är det jag som har ställt till allt, vad vet jag? Inte mycket, det är ganska uppenbart.
 Efter att ha trott att allt var bra, rent ut sagt "perfekt", blir det en paus, och efter är ingenting som det var. Jag begär inte att de ska bli som förut, men jag vill inte ha det såhär heller. Jag älskar människan mer än vad nån annan kan förstå, och jag skulle dö för den. Jag skulle offra allt, precis allt.
Att inte duga.. Hur svårt kan det egentligen vara? Man kan inte ge mer än vad man har, och man kan inte vara nån annan än den man är. Men ändå så lever jag med den där oro känslan över att inte duga, att folk ska begära mer av mig. Jag försöker, det gör jag verkligen. Sedan om det inte räcker är en annan sak.
Hur ska jag någonsin kunna få "människan" att förstå? Hur ska "människan" kunna förstå när jag inte ens kan sätta ord på hur jag känner? Jag är rädd, helt enkelt. Jag är rädd för att bli ensam. Att "människan" ska lämna mig. Att ta ett stort steg, och sedan halka tillbaka på ruta ett. Jag vågar inte ta chansen, jag tar de säker före de osäkra.
Det kan ha en fördel, men ännu fler nackdelar.