Dumt nog tog jag med mig första Twilight boken till Spanien. Det skulle jag aldrig ha gjort, för nu är jag besatt igen. Jag ligger och läser långt in på nätterna, längtar tills jag vaknar så jag kan få fortsätta läsa igen. Jag kommer på mig själv hela tiden att jag påskyndar saker (svalde frukosten utan att tugga, läste 4 kapitel, sprang in i duschen och var där i högst fem minuter, la mig i sängen och läste 174 sidor) så jag kan få lägga mig under täcket och ta del av deras... värld(?) igen.


Fast det är kanske inte så konstigt. Böckerna är så overkligt bra, och Bella och Edwards kärlek är rätt beroendeframkallande. Jag vet inte hur många gånger jag har kommit på mig själv med att le när jag läser hur Bellas hjärta slår dubbelslag varje gång Edward rör henne, varje gång han ler "det snea leendet, det leendet hon älskar", eller när Edward förklarar att han inte kan leva i en värld där Bella inte existerar.


Men det går ju inte att undvika att hoppas att kanske kanske kanske finns det nått som speglar det dom har.