Finns det någon sorts kris när man kommer upp i fyra och ett halv års ålder ungefär? Som sexårskrisen? Min lillasyster har varit så otroligt känslig på sista tiden. Blir ledsen för minsta lilla, eller ja. Hon har konstiga funderingar och blir ledsen över dom. Då menar jag inte att hon grinar om nån puttar lite på henne eller om hon inte hittar leksaken hon vill leka med, utan här om veckan så satt hon på sitt rum ensam och läste en bok. Efter en stund börjar hon snyfta, och grina. Sedan när vi frågar vad det är så säger hon "jag tycker inte att mitt namn är fint! Jag vill inte heta Emma!". Nu vet ju inte jag om det är nån snorunge på dagis som säger till henne att hennes namn är fult, men hon påstår inte det själv iallafall. 
Och nu, idag. Vid middagsbordet så börjar hon tokgrina. När jag frågar vad det är så säger hon "inget" och går. Jag går till mitt rum, mamma kommer och säger att Emma vill prata med mig. Emma sätter sig rödgråten på min säng och säger "det känns som att du inte tycker om mig mer" och lägger sedan huvudet på knäna och gråter ännu mer.

Det kändes. Kan man säga.
Och jag blev så otroligt paff över detta. För jag tycker att jag är med henne och gör saker mycket mer nu än vad jag någonsin gjort under hennes 4½ år på jorden. Men ja. Det går förmodligen till sig igen.

Puh. Iallafall! Jag åker till Kicki om en tjugo min och sussar där med Ankan! Vi bah hörs imorrn!